Boken jag har läst heter El Choco och den är skriven av journalisten Markus Lutteman. Kortfattat kan man säga att boken handlar om Jonas Andersson, en svensk kille som sitter i fängelse i Bolivia eftersom han har försökt smuggla kokain mellan Bolivia och Sverige. Fängelset som Jonas spenderar sin tid på heter San Pedro och det är minst sagt ett speciellt ställe. Fångarna får t.ex. köpa eller hyra sina egna celler, ju mer pengar de har desto bättre cell kan de införskaffa sig. Att få hjälp av vakterna är uteslutet eftersom de aldrig blandar sig i ett slagsmål eller liknande, de är i princip bara där för att se till så att ingen smiter. Under dagarna är det dessutom massvis med barn och kvinnor som springer omkring på fängelset eftersom många av fångarnas familjer bor där. Så man kan ju förstå att det här är en historia som Markus Lutteman gärna ville berätta.
Boken innehåller mestadels kapitel om Jonas Andersson och hans liv i fängelset, men den innehåller även kapitel om Bolivias knarkrelaterade historia och hur stämningen är i Bolivia under den tid som historien utspelar sig. Det gör att man även får en bild av Bolivia som land vilket jag anser ger berättelsen en lite mer journalistisk vinkel. Överlag så tycker jag att det är svårare att ta en sådan här bok på allvar än t.ex. ett reportage eller liknande, även fast boken är skriven av en journalist. För att en bok ska bli läsvärd så är det viktigt att den innehåller mycket detaljer och beskrivningar och även fast Markus Lutteman har träffat och intervjuat Jonas Andersson över hundra gånger så måste han ändå "hitta på" och överdriva vissa saker för att berättelsen ska bli komplett. Alltså tar det skönlitterära sättet att uttrycka sig på överhanden i boken. Därför tycker jag att det är viktigt att författaren/journalisten är tydlig med vilken kategori boken ska tillhöra, om den t.ex. ska räknas som en skönlitterär bok eller som en dokumentär berättelse eftersom det har stor betydelse för hur mycket man som läsare ska tro på av det som skrivs. Annars kan det lätt bli så som i fallet med Liza Marklunds Gömda- böcker där många läsare kände sig lurade eftersom det i slutändan visade sig att det mesta faktiskt var påhittat eller överdrivet.
Men som sagt så tycker jag att Markus Lutteman ändå får med den journalistiska vinkeln trots de skönlitterära inslagen. Många delar, som t.ex. de om Bolivias knarkhistoria, skulle även ha platsat som ett reportage i en tidning. Det märks även att Lutteman har lagt ner massor av tid på research till boken. Man får veta mycket om de andra fångarna som sitter på San Pedro, t.ex. deras olika personligheter och vad de sitter inne för. Samtidigt får man även veta mycket om Jonas Anderssons korrumperade rättsprocess och om hur svenska UD ljög om hur ofta de besökte Jonas och gav honom pengar. Fördelen med såna här typer av böcker är ju att journalister får möjlighet att skriva längre texter än enbart såna som får plats i en tidning. Som läsare får man på det här viset ta del av en mer detaljerad berättelse istället för att läsa de reportagen i tidningar som oftast bara får chansen att skrapa lite på ytan av en händelse eller ett problem. Nackdelen är som jag skrev tidigare att man inte riktigt vet hur mycket man kan ta på allvar i en bok. De flesta litar nog mer på det som skrivs i en tidning eftersom jag tror att kraven på sanning, källkritik och etik är större där då tidningar finns till för att granska samhället och makthavarna.
New journalism är ändå, trots vissa nackdelar, något som jag gillar. Journalisterna får chansen att blanda fakta med skönlitterära beskrivningar vilket ger texterna ett helt annat djup. Så länge de håller sig till sanningen och skriver sina texter för att läsarna ska få ta del av så mycket information som möjligt så ser jag inga problem med att reportagen har vissa skönlitterära inslag.
/Maria Lindgren
